Jag testade namninsamling för första gången – och failade

I nästan tio år har jag pendlat utmed västkusten med Öresundståg. Till en början var det en relativt angenäm upplevelse men för varje år som gått har det blivit sämre och sämre, för att nu ha hamnat i ett läge som ibland faktiskt är snudd på katastrof. Dörrar och toaletter är oftast trasiga. Resenärer (inklusive mig själv) väljer plats baserat på hur helt eller rent ett säte är. I flera fall lider tågen av såpass allvarliga vibrationer att resenärer oroar sig för sin egen säkerhet.

Det låter som ett riktigt i-landsproblem, men faktum är att det som ofta är trasigt är på sektionerna för personer med rullstolsburna och småbarnsfamiljer. Där det definitivt inte får vara några problem. Kraven på tillgänglighet i dag måste uppfyllas på alla sätt som är möjliga.

Har Offentligheten börjat bli politiska? Nädå. Jag använder inte det här blogginlägget primärt som någon form av lobbyism utan snarare om namninsamling som metod för att påverka företag och makthavare. För det var den metoden som jag kände var det enda som kan påverka i det här läget.

Där det här är det som utlöste min reaktion och gjorde att jag ville starta en namninsamling för att skjutsa på takten:

Det ser inte särskilt allvarligt ut i videon men passagerarna var märkbart oroliga och flyttade snabbt till vagnar längre fram i tåget.

Jag har sett mängder med namninsamlingar under åren – som tack vare sociala medier fått ordentlig spridning. Namninsamlingarna brukar minst sagt vara av varierande kvalité, där de som sprids mest oftast (enligt mig) handlar om något som kanske inte är till någon direkt samhällsnytta.

Däremot har jag tidigare arbetat i en kommunal organisation där jag varit med om ett flertal aktiviteter arrangerade av invånare, riktade mot kommunen, för att kräva en lösning på ett problem eller ändring av ett beslut. Jag har inte behövt hantera dem personligen men stått vid sidolinjen och observerat det med intresse. Inte minst för folks vilja att engagera sig och bidra till bättre samhälle, produkter eller tjänster.

Detta gjorde  slag i saken och anordnade en namninsamling via tjänsten Change.org där jag så tydligt jag kunde gjorde klart vad det gällde. Dessutom, vad jag tror är, retoriskt korrekt där jag försökte på ett sakligt sätt och med inledande beröm, beskriva problemet. För att göra insamlingen känd använde jag primärt Facebook för att göra namninsamlingen känd. Jag vände mig också direkt till vänner som jag vet är i samma situation och av samma uppfattning. Oavsett om det gäller en namninsamling eller en marknadsföringsaktivitet i dag är det opinionsbildare och ”influerare” du bör vara ute efter. Det är så du kan få till och få igång positiva spridningseffekter.

Jag fick snabbt ett par anhängare som gladeligen skrev under. Jag blev dessutom kontaktad av SVT Västnytt som gärna ville göra ett reportage om insamlingen, baserat på att den skulle falla väl ut.

Nu är det ju så, att insamlingen inte funkat särskilt bra. Trots att jag försökte skapa så bra content som möjligt och efter ett rätt rejält kampanjande på både Facebook och Twitter har jag fått ihop 37 underskrifter. Kanske har jag ett för snävt nätverk? Kanske vände jag mig till en ovillig målgrupp? Oavsett är det inte någon mängd man direkt kan ha någon inverkan med, tror jag. Jag kommer trots detta givetvis förmedla underskrifterna till Öresundståg.

Det var värt ett försök i alla fall – och jag kanske provar igen. Jag tror trots allt på nätverkseffekten och att vi kunder, invånare, medborgare kan påverka vår omgivning på sätt som vi egentligen inte tror är möjliga.

Nu kan jag inte skriva mer eftersom jag sitter på en ersättningsbuss från Kil till Göteborg och har svagt batteri. Hashtag #fail, eller vad säger man?

Är du nyfiken på tjänsten Change.org eller hur namninsamlingen ser ut kan du kolla här.

, , , , , ,

Trackbacks/Pingbacks

  1. Avsnitt 30 - Direktsändningskriget och tillgänglighet i ny form - Offentligheten.se - 29 mars, 2015

    […] Petter testade namninsamling för första gången och failade […]

Kommentera