Därför bör din organisation skaffa en drönare – trots riskerna [VIDEO]

Av en händelse ramlade jag på en opublicerad skatt igår kväll. Ett på många sätt fint men också roligt filmklipp. Roligt för att det på ett utomordentligt tydlig sätt visar precis hur nördiga sådana som jag och Petter kan vara. Och vi skäms inte över det heller. Fint för att det dels påminner om sommarvarma kvällar men också för att det innehåller en del sköna flygbilder nere vid stranden.

Detta test genomfördes som ren rekreations- och nöjesflygning, hela tiden med farkosten inom synhåll.

Förra sommaren testade vi en DJI Phantom 2. Den kanske mest kända modellen av quadcopter eller ”drönare” som det även kallas i folkmun. Och det är väl redan där som det börjar bli problematiskt. När folk använder samma benämning på dessa små helikoptrar som man gör med de radiostyrda flygande mördarmaskiner som används i modern krigsföring. Redan där har man en uppförsbacke. Som pilot och fotograf det vill säga.

Då spelar det ingen roll att helikoptern är utrustad med GPS för att själv kunna landa på ursprungsplatsen om signalen till piloten skulle brytas. Eller att man kan filma oerhört mjukt och fint med en gimbal som agerar en slags flygande steady-cam.

Folk blev ju livrädda

Som med mycket annat på teknikområdet nuförtiden, så gick det oerhört snabbt för denna marknad att gå från något helt okänt och dyrt till välkänt och relativt billigt på nästan ingen tid alls. Innan någon knappt hunnit reagera så fanns det i alla världens hörn avancerade radiostyrda helikoptrar med kraft att bära med sig kameror. Till konsumentpriser.

Fantastiska filmer producerades av kreativa fotografer som aldrig varit i närheten av en flygfoto-budget. Men säg det som inte har en motvikt. Klockrena idioter kunde också leka loss och skicka iväg dessa saker utan någon som helst eftertanke. Och så klart en massa välvilliga amatörer som bara hade otur med ganska avancerad utrustning. Inte konstigt att nationalparker i USA bannlyste quadcopters efter att piloter riskerat djurliv och människoliv i jakten på coola filmklipp. Heller inte konstigt att folk reagerade kraftigt när någon råkade störta sin maskin rakt ner i ett folkhav på en konsert eller flög in mellan landande och startande jumbojets på en av Europas största flygplatser. Folk blev ju livrädda! Med all rätt. Om inte annat för att de kallades drönare och som kunde filma och fotografera på otillgängliga platser till synes helt utan kontroll.

Även om det gjorts en del för att klargöra vilka regler som gäller för obemannade flygfarkoster (Transportstyrelsen) och flygfotografering (Försvarsmakten), så är det inte helt klarlagt. Helsingborgs dagblad skriver om en intressant prövning i förvaltningsrätten sedan ett företag nekats tillstånd.

Så varför bör offentliga verksamheter överväga att skaffa drönare?

Med det som hittills sagts i denna bloggpost så ligger det nära tillhands att låta bli dessa helikoptrar helt. Men det vore väldigt synd tycker jag. Under förutsättning att man har en erfaren pilot och fotograf, givetvis med tillstånd, och stort mått av säkerhetstänk – så kan denna teknik vara mycket användbar för kommuner och andra offentliga verksamheter.

Exempelvis vid skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Tänk om man snabbt kunnat få upp en eller flera obemannade helikoptrar i luften för att samla in fakta och kunskap om situationen. Och senare för att förse media med stillbilder och filmklipp. Med ett par ytterligare GoPro-kameror hade man kunnat enkelt och billigt kunnat filma från riktiga helikoptrar och flygplan under släckningsarbetet. Eller på fordon och släckningsarbetare nere på parken. Dels för att samla in material till staben men också för att på ett säkert sätt samla in material till det stora pressuppbåd som bevakade händelsen. Ett annat exempel är branden i Halmstad hamn med brinnande kemikalier och explosionsrisk. Ganska lätt beslut att skicka in en flygande platsbit och riskera att bli av med 10 000 kronor när VMA-tutorna ljuder över staden. Om ni frågar mig.

Inte bara vid större krissituationer

Även vid mindre dramatiska och omfattande händelser än skogsbranden i Västmanland eller branden i Halmstad hade kunnat dra nytta av billiga drönare som snabbt och enkelt kan skickas in i hetluften. Översvämningsdrabbade områden. Mindre bränder. Stormfälld skog. Med mera. Riktiga helikoptrar och flygplan finns inte i alla delar av landet till vardags och det kan dröja innan de är på plats även runt våra större städer.

Om man undantar de mest avancerade flygfotograferingarna och mätningarna som kommuners GIS-avdelningar ägnar sig åt så skulle man kunna använda dessa relativt billiga helikoptrar (mellan 10 och 15 tusen kronor) på en mängd olika sätt i vardagen. Givetvis i rent marknadsföringssyfte för att visa upp sina stads- och naturmiljöer. Men också som del i att visualisera kommande byggprojekt, dokumentera vattendrag och allt annat som är svårt och dyrt med inhyrda farkoster. Att köpa in en dags flygfotografering från en firma kan lätt kosta det dubbla jämfört med att köpa in en egen komplett utrustning.

Lätt och svår ekvation

Det här är ingen lätt ekvation att få ihop, jag vet. Vinsterna man kan göra både ekonomiskt och säkerhetsmässigt (läs bevakning av översvämningar, bränder och andra oönskade händelser) å ena sidan, och viss osäkerhet och oro kring ”drönare” i allmänhet. Det står inget i kommunallagen om att kommunen har ansvar för att göra coola flygfilmer eller göra sin mer kommunikation mer spännande och intressant. Men det skulle kunna vara en ren bonus om man hade en quadcopter i syfte att snabbt samla in information när krisen är ett faktum.

Vad tycker du? Kommentera gärna med dina funderingar kring drönare i offentlig verksamhet.

Postcards from Pripyat, Chernobyl av Danny Cooke.

Du har läst inlägg nummer 29 av 100 i utmaningen #blogg100 där Mattias och Petter försöker skriva en bloggpost om dagen, hundra dagar i sträck.

 

, , , , , , , ,

No comments yet.

Kommentera